fml at the moment!

Jag saknar mina vänner från norrtälje så himla mycket just nu!

Även om mina vänner här nere är helt underbara, så får jag sånna samvetskval!

De flesta har det värre än mig, här nere.. mycket värre..

Den som stödjer mig mest här nere, hon går igenom helvetet varje dag, och kommer alltid ut som vinnare!

Hon kämpar mot alla sjukdomar och saker som händer fullhjärtat och hon ber nästan aldrig om hjälp.

En annan stark kvinna går oxå igenom mycket saker, men man hör aldrig henne klaga.

Sen har vi de som betyder mest! De går igenom den ena knipan efter den andra, tillsammans.

De löser det alltid, och de har alltid varandra att lita på.

Så jag känner att mina grejer är inte värda att prata om, då andra har det så mycket värre.

Jag har så mycket kärlek att ge, men ingen som tar emot den.

Ingen verkar vilja ha den.

Jag försöker vara stark, jag hatar att gråta inför andra, så därför håller jag det inne tills jag kommer

hem till min tomma lägenhet, och gråter ut allt.

Att gråta framför andra är att visa sig svag, och jag vill inte visa mig svag, ifall att jag någon gång behövs som den starka...

Samtidigt som jag behöver prata av mig med mina stockholmsvänner känner jag att de oxå har mycke att dras med!

Ta min lillebror tillexempel!
Han förlorade sin flickvän sedan två år, i höstas.

Men han är stark och tog sig igenom. Det är jag oerhört stolt över.

Och även hennes familj, som jag förstår mår jättedåligt, har endå visat sig vara jättestarka.

Medans jag då sitter här och gråter för att jag känner mig ensam och har en tumör som endå går att operera bort.

Det finns så många i världen som har det så mycket värre än vad jag har, och endå kan jag inte sluta tycka synd om mig själv...

Det är riktigt själviskt av mig, tycker jag.